Arbetarrörelsens död

[MalatestasDream]

Här tänkte jag att vi kunde diskutera påståendet att "arbetarrörlesen är död". Vad menas med det egentligen? Kan man verkligen tala om att den s.k. första arbetarrörelsen är död, eller är det kanske så att dom kommer fortsätta försöka parasitera kampen och även finna materiellt stöd för sina politiska kamper så länge vi har kvar kapitalismen?

[Titorelli]

Arbetarrörelsen är död -- detta påstående innebär att man ringar in arbetarrörelsen som ett fenomen i den kapitalistiska historien, att man försöker bestämma dess grundvalar och att man skaffar sig ett teoretiskt begrepp för att förstå såväl klasskampshistorien som den genomgripande omstrukturering av klassförhållandet som har resulterat i helt nya spelregler, en ny kampcykel.

Det är enligt mig nödvändigt att komma ifrån den allmänna svepande formuleringen om arbetarrörelsen som varandes de rörelser/grupper som tar eller har tagit arbetarnas intressen till vara och som dessutom syftar till arbetarnas emancipation. På den här punkten handlar det om att gå bortom Marx egna formuleringar om arbetarrörelsen och samtidigt vara Marx trogen genom att grunda sin analys på de verkliga klassförhållandena och mervärdeproduktionen.

Enligt Marx så var arbetarklassens tilltagande storlek, enande och organisering en direkt revolutionär kraft som redan på 1800-talet stod i begrepp att störta de kapitalistiska produktionsförhållandena. Han föreställde sig att det sista borgarklassen nu kunde ta till, i och med att »den politiska ekonomin som vetenskap» inte längre kunde vara användbar för det kapitalistiska samhället utan tvärtom nu var rent farlig (med vulgärekonomins nödvändiga uppkomst som bieffekt) och bara tjänade proletariatet, var det rena förbudet av arbetarsammanslutningar och av revolutionär teori.

Här fick Marx fel, inte om vulgärekonomins nödvändiga uppkomst, utan i synen på arbetarrörelsen, men då får vi komma ihåg att det proletariat och den proletära organisering Marx betraktade var den under perioden av arbetarklassens relativa autonomi i det kapitalistiska samhället (»under den formella subsumtionen» med TC:s historieterminologi) där arbetarrörelsen som sådan också faktiskt hotade kapitalismens reproduktion. Vad som dock tog vid, eftersom kapitalismen inte bröt samman vid slutet av 1800-talet, var den integrationsprocess mellan arbete och kapital som ägde rum inom den nationella kapitalistiska produktionen och som kom att skapa en ny dynamik i kapitalreproduktionen. Enligt Marx så var klassmotsättningarna det kapitalistiska produktionssättets dödsruna (vilket det dock förblir), men han utvecklade betydligt mindre (om alls?) klasskampen som det kapitalistiska produktionssättets dynamik. Socialdemokratin kom under 1900-talet att formalisera denna tendens inom klasskampen, där facklig organisering och arbetarpartiers politiska reformer kunde få igenom förbättringar för arbetarklassen som också var förenliga med en fortsatt kapitalistisk produktion. Här handlade det om allt ifrån en begränsning av barnarbetet, arbetsdagens längd osv. (det absoluta mervärdet) och samtidigt ett frisläppande av maskineriets utveckling och intensifieringen av produktionen (relativt mervärde) och som efter andra världskriget kom att utvecklas till de fordistiska förhållanden (analyserade av regleringsskolan) där lönen på en samhällelig nivå kunde förstås som en investering (köpkraft och inte bara en kostnad för företagen) och där de nationella företagens profitnivåer samtidigt var ett villkor för att sysselsättningen upprätthölls. Det är oerhört viktigt att se att bl.a. den arbetslagstiftning som kunde utvecklas i t.ex. Sverige var intimt bunden till dessa villkor för mervärdeutvinning vilka återigen reglerades inom ett nationellt ramverk genom lagar och av arbetsmarknadernas parter. Arbetarrörelsen hade här, under dessa förhållanden, en legitimitet. Den kunde inte på allvar beskyllas för att vara oansvarig (nåja, ibland tvingades man kanske stöta bort några anarkister), av den enkla anledningen att den fyllde en reell funktion. Insikten om arbetarrörelsens död går kanske enklast över förståelsen om dessa fordistiska förhållandens upplösning genom omstruktureringen.

Omstruktureringens viktigaste resultat är sönderslitandet av de tidigare banden mellan arbetarrörelse och kapitalistklass.

Företagen som har sin produktion inom ett land, låt säga Sverige, har nu att tänka på produktionskostnaderna och dessa produktionskostnader är framförallt arbetskraftskostnader (okvalificerad samt kvalificerad arbetskraft). Realisationen må vara beroende av köpkraften men man har inte längre enbart de egna arbetarna och deras landsbröder som konsumenter utan nu kunder på hela världsmarknaden. Det går här lika bra att vända på resonemanget: arbetarna kan lika gärna köpa produkter producerade utanför landet och därigenom »undandra» intäkter åt de »egna företagen». Arbetaren och kapitalisten har givetvis alltid i första hand sett till sin egen reproduktion: en enskild kapitalist vill -- alltid -- att de egna anställda inte ska kosta för mycket och den enskilde arbetaren vill kunna utnyttja kapitalisternas konkurrens sinsemellan för att kunna köpa fler varor för sin lön. Under de fordistiska förhållandena reglerades emellertid dessa motsättningar på ett sådant sätt att det kunde vara »gynnsamt» för båda parter. Idag, i och med finansifieringen av kapitalet (den drivande kraften bakom omstruktureringen) så investerar ett kapital, där det är möjligt -- och det blir allt mer möjligt för de viktigaste handelshindren har sedan ett bra tag undanröjts --, i de länder där produktionskostnaden är lägst. Vi ser varje dag hur penningkapitalet straffar det produktiva kapital som inte följer denna stig genom att låta »oansvariga» företag få se sin aktiekurs dala och investerar snabbt och enkelt hundratals miljoner i det företag, den bransch som kan locka med den högsta avkastningen. Det räcker nu inte att göra profiter, man måste göra större profiter.

Det är under dessa förhållanden som den kapitalistiska staten på allvar förvandlas till hallick och sätter ut röda realappar på sina arbetskraftsenheter. Det är genom att hålla nere de egna arbetarnas löneanspråk som kan man rädda jobb och framtida produktion. De stora fackföreningerna inser även de detta kallt och det är mot bakgrund av detta som vi kan se IF Metalls utspel där de går med på lönesäkningar (eller nu de amerikanska bilarbetarnas avtal om strejkförbud, försämrad pension osv.).

Klasskamp, även milda löneanspråk och t.o.m. då företagen redan gör stora produktivitetsvinster, driver idag företagen ur landet och leder till ökad arbetslöshet. Den har blivit illigitim.

Vi står inför enligt mig idag inför två omedelbara val:

• att gynna svensk ekonomi genom att acceptera lönesäkningar och samtidigt hoppas att få behålla något av välfärden (som är beroende av skatteintäkter för sin finansiering).
  
• att forstätta den klasskamp som nu, p.g.a. de ändrade förhållandena, har blivit destruktiv, samhällsfarlig (se retoriken i samband med sjuksköterskestrejken), illigitim.

Om vi nu istället för att gå med i LO-ledningen tänker välja det senare alternativet, då måste vi bli medvetna om att klasskampen kommer att tvingas föras på ett fragmenterat sätt, för det är under den nuvarande kampcykeln inte möjligt att driva klasskrav såsom en allmän arbetstidsförkortning med bibehållen lön eller mindre osäkra anställningsvillkor. Det är däremot möjligt att utkämpa strider på enskilda arbetsplatser och att där vinna konkreta resultat. Dessa kamper kommer senare att kunna inspirera andra, samtidigt som vi förmodligen också kommer att få möta ett allt kompaktare motstånd från borgarna. Arbetsrättslagstiftningen kommer i och med att kontrollen glider ur händerna för de stora centralorganisaterionerna att tvingas »anpassas till verkligheten» för att trycka tillbaka den nu illegitima kampen (och det är alltså den fackliga kampen som sådan som har blivit illigitim, vi talar nu inte längre om sabotage och särskilt radikala aktioner). Mycket på juridikens område finns idag fortfarande kvar men det kommer att luckras upp mer och mer och som vi såg i fallet med Malmö 26-rättegången så är detta redan i full gång.

Kapitalistklassen, tillsammans med de stora fackföreningarna, kommer att hindra lönekamper och appellera till samhällsekonomins väl och ve, men de kommer inte att ha några äss i rockärmen. Det enda de kommer att kunna erbjuda är fortsatt ökad utsugning och en absolut pauperisering mot att inte jobben ska försvinna snabbare och för att välfärden ska avvecklas långsammare än annars (och detta kan i och för sig bli ett någ så stort problem att tackla, folk röstar ju ändå för att de i någon mån resonerar på det här sättet). Det vi kommer att kunna erbjuda är inget perspektiv inom kapitalismen för arbetarna inom en nation utan enbart åt kämpande grupper av arbetare, deras kollektivt egoistiska intressen.

Motsättningen står inte längre mellan en vänster (från anarkosyndikalister till leninister) och en höger (socialdemokratin) inom arbetarrörelsen där vänstern klagar på att rörelsen är allt och målet intet, att man nöjer sig med reformer och inte önskar någon revolution. Alla vet att socialdemokratin och fackföreningsrörelsen inte är revolutionär. Vad jag här har argumenterat för är ståndpunkten vad som dessutom skett är den veritabla kollapsen för själva rörelsen, när man inte längre kan erbjuda bättre villkor inom kapitalismen utan enbart sämre. Vad återstår då av arbetarörelsen: intet!

[MalatestasDream]

Jo visst. Men samtidigt ser vi hur vänstern formerar sig och vinner stöd igen: i Tyskland har vi die linke, i Frankrike har vi det nya trottepartiet, osv. Men du menar att dom materiella förutsättningarna för sådana kamper är borta, förstås. Men tror du inte att vänsteristerna kommer försöka rida på dom konkreta, fragmenterade kamper som arbetarkollektiven bedriver?

[Titorelli]

Vänsteristgrupperna kommer förstås att försöka överleva på olika sätt, men vad som har försvunnit, och som vi kan glädja oss åt, i och med arbetaridentitetens försvinnande, är den grund som tillät exempelvis kommunistpartierna (eller CNT under kriget i Spanien) att vara en kontrarevolutionär kraft inom arbetarrörelsen. I och med att arbetaraffirmationen har försvunnit så försvinner alltså grunden till politiska grupper att kunna genomföra en kontrarevolution genom att driva igenom arbetarnas program mot dem själva. (Se Endnotes nr 1, »Much ado about nothing».)

Vänstergrupperna i olika schatteringar, tillsammans med en salig blandning av fackföreningar, »gröna», »fredsrörelser», välgörenhetsorganisationer osv., förvandlades efter programmatismens slut till att bli radikaldemokratiska och höjdpunkten var kanske 2003 i samband med demonstrationerna mot Irakkriget. När de nu inte längre hade någon bas i arbetarmakten försökte de istället verka som kapitalismens dåliga samvete och påpekade att världen var orättvis, att kapitalismens egna ideal om mänskliga fri- och rättigheter.

I kommun- eller regeringsställning så kunde förstås vänsterpartierna av olika slag enbart bedriva den enda vägens politik men vi har faktiskt sett ett antal grupper som blandat sig i kamper av olika slag, t.ex. de stora kamperna i Frankrike 1995 och 2003, och detta gör att det inte är helt enkelt att rätt och slätt hävda att de stått utanför klassmotsättningen. Trots sina ideologier om en rättvisare kapitalism så deltog man bl.a. i kamper mot försämrade pensionsvillkor. Vad vi har sett den senaste tiden i Frankrike är olika gruppers deltagande i kamperna i den franska utbildningssektorn där fr.a. fackföreningen SUD har utmärkt sig. SUD-aktivisterna var/är oftast de mest radikala av facken och driver på för ockupationer, blockader osv. I vissa fall har man i och för sig också ställt sig ivägen för vissa aktioner. Jag hörde bland annat att man vid ett tillfälle bildade en mänsklig kedja för att hindra ungdomar från att drabbas samman med en poliskedja och man tog förstås också avstånd från sabotagen mot det franska järnvägsnätet (det mindre 2007 och det större sabotaget i fjol). Socialistpartiets fackföreninging, CFTD, har däremot flera gånger fungerat som en bromskloss i olika kamper och t.ex. ingått i förhandlingar med regeringen mot den breda viljan hos »studentrörelsen».

Jag tror inte att fackföreningar som sådana har en klart negativ eller positiv kraft i nuläget. Borta är de förhållanden då ultravänstern kunde attackera fackföreningarna för att de ägnade sig åt förhandlingar med kapitalisterna för att uppnå förbättringar istället för att utveckla arbetarautonomin. I dagsläget, när lönekampen som sådan har blivit illigitim , tycks det snarare som att den radikala fackliga kampen (med fackföreningar inblandade eller ej) kan driva fram utvecklingen mot ett läge där det kommer bli nödvändigt att antingen avbryta rörelsen eller att ta det revolutionära språnget, brottet med dagskravskampen, dvs. att påbörja kommuniseringen. Jag förutsäger att vi kommer att få se två poler i kampen visa sig: en som är för lönekampen och en som är emot den som som representerar den kapitalistiska stabiliteten. Facken kommer att kunna placera sig egentligen var som helst på en sådan skala förutom möjligtvis bland de allra mest insurrektionella.

Jag vet förstås inte hur allt kommer att utveckla sig men det tycks säkert att gamla begrepp som »reformism» är förlegade och att den nya kampcykeln har en annan geografi som vi kommer behöva utforska närmare.

Slutligen måste vi också diskutera ett mycket intressant fenomen som står utanför dagskravskampen, uppkomarwn av de så kallade avvikelserna. Bland dessa har vi vissa av praktikerna i den argentinska rörelsen 2001-2002, förortskravallerna i Frankrike 2005 och nu senast de grekiska kravallerna i december förra året. När man för fram som enda krav »avväpna polisen» och går in för att krossa allt i sin omgivning, då rör det sig enligt oss inom (vår tendens av) kommuniseringsströmningen inte längre om dagskrav utan som sagt om »avvikande praktiker» som varslar om det revolutionära brottet som jag var inne på tidigare. Vi bör alltså både titta närmare på radikal facklig kamp och avvikelsepraktiker som är karakteristiska för det nuvarande förhållandet mellan klasserna.

[Titorelli]

För att försöka svara på din fråga lite mer direkt: Vänsterpartier av olika slag skulle kunna vara ett problem om de försöker representera hela arbetarklassens intresse, om de börjar slå ner på »egoistiska arbetargrupper» som ställer »orimliga krav». För hela arbetarklassens intresse kan idag inte skilja sig markant från kapitalackumulationens intresse. LO-kollektivet, genom att det representerar en majoritet av arbetsstyrkan, tvingas ju gå med på lönesäkningar för att begränsa uppsägningarna. De som kommer att motsätta sig enskilda arbetargruppers kamper kommer att bli ett problem... Sen kan man förstås tänka sig att fackföreningar och vänstergrupper som nyss varit aktiva i olika lönekamper plötsligt kan komma att byta sida och börja förorda ett ansvarstagande, dvs. att lägga ner stridsyxan. Paradoxen som vänstern inte har förstått är de breda klasskravens omöjlighet och de enskilda kampernas möjlighet; deras identitet bygger på ideologin från programmatismens tidevarv med ett sammanfallande av enskilda arbetargruppers intressen med hela arbetarklassens intresse. Vi kommer nog att se en pendelrörelse här: för, mot, för, mot, för, mot olika arbetarkamper.

[ottorino]

Mycket intressant, övertygande och bra skrivet Tito! Det är framförallt begreppen radikal demokratism och alternativism som känns träffande och användbara för att förstå den moderna vänstern. De skeenden som de begreppen fångar in kan nog också fungera som ett led i förklaringen till att relationen mellan säg den utomparlamentariska vänstern och den parlamentariska vänstern luckrats upp. Bristen på arbetarautonomi innebär att linjerna mellan autonom och konstitutionell vänster dras om. Att Makten på jobbet sker på Kvarnby folkhögskola, att ABF finansierar Vår Makt o.dyl. är tecken på att folkrörelser inte längre existerar utan att alla organisationer tenderar att reduceras till gäng, sammanslutningar, som söker befästa sina idéer som ett fungerande alternativ. Och desto fler alternativ som ryms inom organisationen desto bättre, därför möts vi med nyfikenhet och välvilja och uppfattas som några som kommer med nytt tankegods, nya tankar och perspektiv. Andra, förstås, ser oss som några som kommer med konkurrerande visioner och tankar. Alternativismen förmedlar helt enkelt relationen mellan vänstergrupper och omvandlar den politiska kartan fullständigt.

Jag tror också det är viktigt att inse att radikal demokratismen och alternativismen är förklaringen till varför diverse vänsterorganisationer lyckas etablera sig som alternativ och intressegemenskaper. Vänsterpartiets framgång med Gudrun Schyman i spetsen måste ju ses som ett perfekt parlamentariskt spel baserat på alternativistiska principer, och på dagens klassammansättning, den senaste omstruktureringen, då man bröt med en förlegad programmatisk vokabulär och praktik och började föra en politik baserat på principer som exempelvis kön. Vilket förstås mobiliserade en del av det fragmentariserade proletariat som inte längre som klass kan enas på kapitalismens grund. Man kan säga vad man vill om Schymans vänsterparti men det vore naivt att förneka att V lyckades mobilisera krafter just eftersom de var ett adekvat uttryck för det postpolitiska systemskifte som har sin djupaste grund i den omstrukturering Tito presenterat ovan.

Alternativismen är därmed en begränsning och organisering av kampen som sådan. Till och med de grupper och organisationer som ser sig som förvaltare av en ortodox, klassisk marxist-leninistisk tradition presenterar sina idéer om arbetarprogrammet som ett alternativ. "Vi måste ha ett alternativ....". Jag tror det är därför viktigt att vi förklarar den rent materialistiska grunden till den form av sentimental kapitalismkritik som gjort sig gällande i vänstern som sådan och faktiskt vågar erkänna att denna kritik kan fungera som ett adekvat (om än begränsat) uttryck för diverse omständigheter.

För egen del skulle jag vilja veta mer om de avvikande kamperna, alltså teorin om gapet. Jag ser det som ett taktiskt felsteg av kommunisatörerna i Sverige att de fokuserar på kommuniseringen, vilket är en sanning i modifikation, många bra texter i riff-raff #8 berör avvikande kamper. Hursomhelst, det vore intressant och antagligen enklare att övertyga skeptiker, om man fokuserade på "övergångstillstånden", "gapet", de avvikande kamperna först, och därefter ställde frågan om kommuniseringen. Det är varslet som intresserar mig först och främst. Jag skulle också vilja koppla detta till frågan om teknisk och politisk sammansättning. Till relationen mellan merarbete och nödvändigt arbete. Men det kan vi vänta med lite.