”Teori vs. Praktik” - inlägg i debatten

[Motvals]

Det här inlägget är ett svar på en tidigare debatt som kretsade runt ”Teori vs. Praktik”. Det hela började på bloggen Vardagspussel:
http://vardagspussel.wordpress.com/2009/04/17/arbetarklassen-supercalifragilisticexpialidocious/
På bloggen Kim Müller hittar ni ett svar och en bra länklista för att följa hela debattens olika inlägg:
http://kimmuller.wordpress.com/2009/04/18/sa-odmjukt-jag-kan/



Utan plikt är begäret


Att vara radikal är att gå till roten med saken. Men roten till människan är människan själv.
Marx, Zur Kritik der Hegelschen Rechtsphilosophie.


Tiden stelnar till när arbetet börjar mätas kvalitativt i bilfabrikerna med hjälp av TMC2-system, när prestation mäts i den kvantitativa mängden besvarade samtal på Callcenters. Tiden styckas upp i mätbara enheter, värderas, jämförs, utvärderas - detta abstrakta arbete sätts sedan i rörelse av oss, proletariatet. Denna tid kalkyleras, mäts ut och intensifieras genom nya specialbyggda system som har till uppgift att effektivisera morgondagen, denna reella underordning syftar till att omskapa arbetets tekniska processer. Utan teori är vi blinda för den vardag som omger oss, om vi inte lyckas sätta ord på det vi upplever är vi utan röst, utan det språk som möjliggör ett motstånd.

Marx beskriver det kapitalistiska samhället som helhet, dess grundläggande karaktär är ett samhälleligt objekt som opererar efter vissa givna regler. Kapitalet har en inneboende drift och en ständig tendens att öka produktivitet, att förbilliga varan och med varan också själva arbetaren. Den kapitalistiska relationen betingar det samhälleliga objektet (kalkylerar, intensiferar, räknar ut nya möjligheter för absolut och relativt mervärde) och anropar oss genom varuformen till att införliva konsumerbara identiteter och upprätta en arbetsför logik, att bli kapitalistiska subjekt. Det finns kapitalistiska lösningar på varje kris, det kräver endast att man intensifierar den samhälleliga relation man redan har - anpassar proletariatets subjektivitet i relation med de nya kraven. Vår identitet, vår subjektivitetsform, den människa kapitalet kräver att vi blir finns insprängd i varuförhållandets struktur. Att sälja sig själv, vara flexibel, lätt för anpassning, arbeta i grupp och individuellt, prioritera rätt i stressiga situationer innebär självobjektivering – att strukturera sitt psyke till de funktioner och vanor det här samhället är bärare av. Den sociala makten har ingen ägare, vi förkroppsligar kapitalismen på och utanför arbetet och vi tvingas göra det för att kunna överleva. Vår gemensamma nämnare är vad vi med pengar konsumerar, vi möts i varurelationens konsumtionsmönter, vi är nära varandra för vi kan dra referenser till samma TV-serier. Vi är avsaknaden av beroenderelationer till varandra, vi är beroende av kapitalet. Inget annat än viljelösheten, rädslan och isolationen utvecklas under kapitalismen som ständigt är en mer eller mindre kris. Vi är bundna till kapitalismens intellektuella och emotionella form, kapitalet är en serie upprepade och åter upprepade vanor som relaterar till marknadsmässiga begär. Scrubs och annan konsumtion tvingar människor till en kapitalistisk attityd, kapitalismen innebär reifikation: förtingligande, att relatera till varandra som varor i relation till andra varor som kapitalistiska subjekt.

Kapitalismens automatisering tar udden av vår antipolitiska rörelse och döljer den verkliga relationen när vi blir splittrade som enskilda subjekt, när vi inte lyckas förbinda teori och praktik till en aktiv filosofi. Den verkliga enheten mellan teori och praktik är den praktiska relationen till det här samhällets helhet – det som innebär att vi är revolutionära: Att vi är negationen av kapitalismen som samhälleligt objekt och därmed även dess subjektivitet. Den antipolitiska rörelsen, anarkins parti, står och faller med sin förmåga att konkretisera sina revolutionära ställningstagande. Vi anropas av något annat och detta annat kan endast triumfera då vi inte längre vill se fler repriser. Vi läser för att kunna konkretisera vår vardag på en abstrakt nivå. Vi vänder oss till skäggiga män och utstötta kvinnor för att få svar, svar som ligger utanför kapitalets logik, begär som kapitalismen inte kan tillfredställa.

Motvals/Dissident

[iammany]

Låt oss problematisera. För det är trots allt filosofins uppgift om den har någon, inte att ge svar utan att problematisera. Ett exempel: Vardagen kan, för att parafrasera Marx, verka självklar och trivial men i själva verket är den ”mycket invecklad, full av metafysiska spetsfundigheter och teologiska griller.” Inte bara för att den värld vi är inkastade i är mycket komplex utan också för att den är en global marknadsplats med till synes ”övernaturliga egenskaper.” Samtidigt kan det verka som att vi lever vår vardag på ett för oss själva omedelbart nyttig sätt - för att försörja oss, tillfredsställa våra behov, etc. - men när vi stannar upp och ifrågasätter vad som uppenbarar sig mitt framför våra ögon skymtar vi något annat, något som verkar leva sitt eget liv, verka i sin egen riktning, något vi upplever vara beroende av, ett till synes välmående och naturligt väsen som visar sig vara ett monster. Att bara se med andra ögon, se detta monster, måste verkligen vara traumatiskt och omvälvande, kanske till den grad att det äcklar oss och får oss att vilja vända bort från det.

Hur skulle man här kunna hävda antingen teorins eller praktikens prioritet? Brytningen, den utlösande faktorn som får oss att vända bort blicken kan ske var och hur som helst. Kanske för att man läste en bok, såg en film eller var med om något i sin vardag. Det kan ske av en slump eller av misstag. Det kan komma plötsligt eller smygande. Frågan är om inte begrepp som teori och praktik båda förtjänar att förkastas. För vad är egentligen teori respektive praktik? Är det inte till exempel så att blicken av monstret kan förvandla oss på ett sådant sätt att vi inte längre kan förhålla oss till de mest självklara, triviala ting i vår vardag på samma sätt, det vill säga i en mening direkt praktisk? För att gå bortom denna uppdelning (som lett till så många meningslösa debacle) är det nödvändigt med ett förhållningssätt som gör begreppen meningslösa.

Låt oss istället föreställa oss ett fält av en mängd olika punkter -- strategi och taktik, analys, ideologikritik, ekonomikritik, vardagsmotstånd, politisk motstånd, etc. -- som inte omedelbart är sammanbundna men som alla kan förbindas. Varje punkt reser sina egna problem, egna trösklar, och övervinns av för sig specifika sätt - en "teoretisk" eller en "praktisk" handling skapar ett relä. Ingen punkt har prioritet i allmänhet och de kan alla korsbefrukta varandra på oväntade sätt. Styrkan i ett sådant förhållningssätt skulle ligga i förmågan att "reläa", eller "håla" och förbinda punkter med varandra, inte att föra samman teori och praktik på ett enhetligt och totaliserande sätt, utan på ett problematiserande och framkastande sätt. Deleuze & Guattari är något sådant på spåren när de talar om nomadtänkande. Ett av de avgörande grunddragen i ett sådant tänkande är just: problem i stället för teorem. Det ger den en konstant framkastande rörelse, där teorier och praktiker utvecklas i relation till specifika omständigheter, i förhållande till gränser som ska överskridas.

Det är få som idag har tilltro till att finna universella lösningar i antingen den rätta teorin eller den autentiska praktiken, men ändå förhåller vi oss i stor utsträckning till teori och praktik på samma sätt. Om vi istället prioriterade den omedelbara problematik vi står inför i varje specifik situation skulle vi kanske kunna förbinda teori och praktik på ett nytt sätt i en aktiv filosofi.